Har precis varit i Euston och ätit middag med Zoë och Hanna. Efter att ha jobbat hela dagen hos Ana var jag helt slut, vet inte riktigt hur roligt sällskap jag kan ha varit kväll! Jobbar hela helgen på Burberry. Att jag pushar mig själv så hårt, jag förstår inte varför, måste lida av någon form av masochism. Fick reda på att skolan börjar den 4:e oktober och inte den 27 september som jag trodde… aja, kanske är lika bra. Kommer kanske kunna återhämta mig någorlunda (tvivlar iof eftersom modevisningen är den 7:e). Måste erkänna att det känns spännande, men samtidigt så sjukt långt bort! Har inte riktigt insett det, trots att jag vetat ett ganska bra tag nu!
Fick en utskällning av Manuela; min manager på Burberry. Jag såg tydligen uttråkad ut. Herregud, så stressad tjej, började böla lixom, kunde inte kontrollera mig själv. Pinsamt. Aja, får väl låtsas som om inget har hänt, som folk verkar göra häromkring...
När jag berättade häromveckan att jag fick en tidning från en affär. Tidningen heter "A Perfect Guide". Bara nu fick jag tid att bläddra lite i den. Tycker verkligen om den grafiska layouten som de har på deras reportage! Det stämmer att less ibland är more…
Känns som att 70-talet i USA var så mycket mer glamoröst än i t ex Storbrittanien! Antar att man kan hitta glamour lite överallt, man måste veta vad man letar efter!
Vad som är en riktig moodkiller vad gäller glamour är heltäckningsmatta. Finns det något som skriker ålderdomshem liiite mer? Känns att med trägolv så kan man gör även den ruttnaste lägenheten till en charmig bohemchic stilhåla. Vet inte riktigt vad man kan göra med en heltäckningsmatta…
Det finns en par som bor mittemot oss, lite snett uppåt. Försöker föreställa mig hur deras lägenhet ser ut. Det är så roligt, för någon timme sedan verkade de ha ett "personligt moment" hahaha, jag höll på att dö av pinsammis när killen plötsligt såg att jag iakttog dem. Pinsamt nog är det inte första gången som jag blir påkommen med att spana på dem. VAD säger det om mig..?
Tittade precis på en dokumentär om prinsessan Diana. Hade ingen aning om att hon led av anorexia och var superolycklig i sitt äktenskap. Tråkigt. Tråkigt när ens man ser ut som en sko. Riktigt gammal och använd sko också. Men gud han var otrogen också. Illa. Hon var inte heller värsta skönheten. Jaa, helt ärligt så förstår jag inte varför det var sådan uppståndelse. Kan det verkligen var sant att 850 miljoner människor följde det kungliga bröllopet på tv världen över? Det är ju riktigt mycket människor.
Det finns verkligen många olika sidor av Britland. Kan inte undgå att äcklas lite av britterna lite varje dag. Någonting gör de så otroligt patetiska. Man ser bara slumpmässiga människor i slumpmässiga kläder och med slumpmässiga jobb och liv. Vad är meningen? Är det på grund av min oförklarliga rädsla att till slut hamna någonstans där min insats inte har någon betydelse som jag pressar mig själv till sådana här extremiteter hela tiden? Ska jag vara helt ärlig så känns det som om jag slösar bort tid, eller rättare sagt möjligheter om jag inte tar minsta lilla chans eller gör så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt.
Min hjärna fortsätter att tänka på saker trots att jag inte vill det ibland. Kan inte få bort tanken att det var ett tecken att jag träffade på Matthew Willamson. När jag först flyttade hit så var ju målet att jag skulle skaffa mig en praktik där. Men jag hamnade på Erdem istället. Ångrar inte det en sekund. Nu är frågan: ska jag söka ett internship hos Matthew Williamson, eller kommer den erfarenheten bara förstöra bilden som jag målat upp om modehuset? Hjärnan verkar vara på högvarv hela tiden. Var kommer allt det här ifrån? Men får inte glömma att fr om oktober så kan man börja söka internships på Vogue för nästa sommar. Herregud, är det fysiskt möjligt att få ett internship där, eller är det bara en myt? Verkar nästan som det…
